Intervjuer med romer
”Jag vill inte släppa fiolen ur mina händer”
Ivan Nikolizsson
Ivan är född 1937 någonstans i Polen, mitt under familjens vandring genom Europas länder. Familjen har sitt ursprung i Ryssland, men Ivans farfar och farbröder lämnade Ryssland strax före ryska revolutionen år 1917. De flesta i Ivans familj lämnade Europa för ett bättre liv i det förlovade landet, Amerika. Ivans farbröder tog sig till Nord- och Sydamerika i början av 1920 – talet och Ivans far ville till varje pris återförenas med sin familj. Men ödet ville annat.
I det dåvarande Jugoslavien träffade Ivans far en ung vacker kvinna, Mira, som levde där med sin familj. De gifte sig och fick elva barn, varav Ivan är den näst yngsta. Av de elva barnen var de första nio flickor, sedan kom Ivan och yngst var brodern Misho.
Familjens planer på att lämna Europa för Amerika blev alltmer avlägsna ju fler barnen blev. Att Ivan föddes i Polen var inget märkligt, familjen var ständigt på resande fot och samtliga syskon föddes i olika europeiska länder. Så var det även generationen före, Ivans far var född i Bresnik i Bulgarien, hans mor föddes i Jugoslavien.
Uppväxt
Ivans uppväxt var inte lätt, han var ett av elva barn och det var ofta svårt att skaffa mat och andra nödvändigheter. Ivans far, Ljubo, var en skicklig hästhandlare och kopparförtennare. Hans mor var en duktig spåkvinna som spådde både bönder och rika kvinnor. Hon kunde tjäna så pass mycket pengar att familjen klarade sig längre perioder. Ibland kunde hon spå en rik kvinna och berätta för henne att mannen varit otrogen. Då skulle den bedragna kvinnan lägga mannens hår under sin kudde när hon sov. Därefter skulle hon ta lite av mannens hår, en guldring och pengar som hon skulle svära en ed över. Håret var viktigt som en anknytning till mannen, ringen stod för äktenskapet och pengarna symboliserade synden. Pengarna skulle brännas upp och ringen smältas ner. Ofta överlät de rika kvinnorna till Ivans mor att bränna pengarna och smälta guldet.
Trots dessa kunskaper inom spådom och hästhandel levde familjen i otrygghet från dag till dag. Många gånger kördes de ut ur byar och städer och förvisades till okända platser, ofta tillsammans med andra romska familjer. Många gånger kom poliser och beslagtog familjens tillgångar utan anledning.
Andra världskriget
1943 var Ivan sex år gammal. Andra världskriget var i full gång och hela Europa stod i lågor. Hans fars hästhandel hade totalt utraderats, mammans spådomskonster var inget som imponerade på trötta och slitna soldater. Nu gällde det bara att överleva kriget. Familjen befann sig sedan några år tillbaka i Jugoslavien, där de levde ett traditionellt romsk liv med en vagn, ett par hästar och några kastruller som enda ägodelar.
Vintern 1943 hade familjen slagit läger i en by utanför Belgrad. Flera andra romska familjer fanns också där. Lägerelden hade knappt fått fäste förrän tyska soldater sprang in i lägret och beordrade samtliga att ställa sig i en rad. Kvinnor, män och barn, alla skulle de stå raka och invänta någon. Vem, visste de inte. Soldaterna började leta efter värdesaker i de romska vagnarna och tälten. De slet av kvinnorna deras örhängen och halskedjor. Männen som försökte hindra soldaterna blev nerslagna.
Tumult uppstod. Kvinnorna fördes åt sidan och männen hölls under uppsikt. Barnen blev kvar i mitten. Inga ord kan beskriva männens, kvinnornas och barnens tankar i det ögonblicket. Plötsligt kom en av soldaterna tillbaka och beordrade en salva skott mot männen. Ivan och hans yngre bror såg sin far falla till marken tillsammans med många andra barns fäder och farbröder. De kunde inget göra. Ivan försökte täcka sin yngre brors ögon, men ljudet från skotten gick inte att dölja.
Soldaterna drog sedan Ivans fars döda kropp framför lägret för att statuera ett exempel och för att skrämma de andra romerna. På grund av den stora sorgen och saknaden avled Ivans mor kort därefter. – Nu var vi elva syskon utan någon som helst hjälp, den äldsta av oss var 22 år, men hon var redan förlovad och skulle strax lämna oss för sin man, berättar Ivan. Från att ha haft både mamma och pappa och nio systrar som hjälpte till med försörjning, matlagning och allt annat var vi plötsligt helt ensamma i världen. Vi var lämnade åt vårt öde.
Skolgång
Kriget tog slut och Jugoslavien var nu ett land med över 200 000 romer. Ivan och hans syskon måste bli vuxna snabbt och de försökte på alla möjliga sätt att bidra till överlevnaden. De äldre systrarna återupptog mammans lukrativa spådomskonst medan Ivan och hans yngre bror skrevs in i skolan. Efter kriget blev det lag på skolgång även för romska barn i Jugoslavien. – Jag älskade min skola! säger Ivan. Varje dag längtade jag efter att vakna och gå till skolan. Då slapp jag springa ärenden åt mina systrar. Skolan låg sju kilometer bort, men de promenerade jag gladeligen varje dag, vare sig det var sol, vind eller snö. Jag kände att skolan var en väg bort från fattigdomen och zigenarlägret. När Ivan fyllde åtta år fick han en fiol i present av sin äldsta syster Gina. Detta var det bästa som hänt Ivan i hans unga liv! Han ville så gärna lära sig spela violin och bli en känd musiker i Belgrad. Då, liksom i dag, var Serbien känt för sina romska musiker och Ivan visste att man kunde försörja sig väldigt bra på musik. Genom musiken skulle han kunna komma vidare i livet, skaffa sig en god ekonomi och hjälpa hela familjen. Så Ivan spelade på sin fiol varje dag och blev med tiden en mycket duktig och ung musiker som underhöll romer på bröllop och fester och gadjé på restauranger. Livet med alla systrarna förändrades så småningom när systrarna en efter en gifte sig och skaffade egna familjer. Till slut var Ivan ensam med sin yngre bror Misho.
Ivan fortsatte att spela fiol och efter några år som restaurangmusiker sökte han till Akademiska musikskolan i Belgrad. Hans glädje var stor när han blev antagen, men tiden i musikskolan blev inte lätt. Han var den ende romske eleven och han kände dagligen av lärarnas diskriminering. ”Ni jävla zigenare kommer aldrig att bli nåt” fick han höra. Tre år senare var han förste violinist i Belgrads Symfoniorkester. – Det hände en del saker under mellantiden också, säger Ivan. Att förlora båda sina föräldrar i så tidig ålder har satt sina spår, men har även stärkt mig som person.
Musiken
Ivans liv var inte enkelt, vägen från lägret till symfoniorkestern krävde hårt arbete. Han spelade mer och mer och ansträngde sig för att kunna försörja sig och sin bror. Under den här tiden blev han mycket populär. Ofta hade han spelningar varje kväll på olika restauranger och hotell. Han lämnade symfoniorkestern eftersom han kunde tjäna mer på en kväll i en restaurang än vad han kunde tjäna på hela månaden i symfoniorkestern. Innan Ivans mor dog hann hon köpa ett mindre hus i Marinkova Bara, ett centralt område i Belgrad, där många romer bodde, och även bor idag. Skillnaden i att ha tak eller inte över huvudet, var som dag och natt, men Ivan saknade sina föräldrar. För att tjäna snabba pengar övertalade Ivan en serbisk ung man att han skulle göra lumpen i dennes namn. Ivan tog alltså värvning i den jugoslaviska armén under en annan mans namn. Förutom de lättförtjänta pengarna fick Ivan en akademisk militärutbildning och kunde även utveckla sin musik i armén. Under den här tiden lämnade Ivans yngre bror Jugoslavien och gifte sig i Österrike. Nu var alltså Ivan helt ensam.
År 1965 blev han inbjuden till Sverige för att spela på ett kryssningsfartyg i Stockholm. Här träffade han flera svenska romer som imponerades av hans musik och han blev nära vän med några polska romer som bodde i Stockholm. De lärde honom att sälja mattor och instrument. Många romska kvinnor försökte gifta sig med Ivan under hans tid i Sverige men Ivan tackade respektfullt nej. Han stannade knappt en månad i Sverige innan han åkte till Tyskland där han fortsatte med matthandel och musik. Det gick tolv år, till 1977, innan Ivan kom tillbaks till Sverige för att spela på ett romskt bröllop i Malmö.
Sverige
På just detta bröllop, år 1977, träffade Ivan sin blivande hustru Monica Caldaras, som var sångerska på bröllopet. De kom att diskutera musik och annat, och kände plötsligt att kemin stämde. Ivan bestämde sig för att besöka Monicas mor för att be om Monicas hand. Mötet med Monicas mor och hennes bror Bernard blev väldigt positivt. Bara några dagar efter mötet fick Ivan svaret att han fick gifta sig med Monica, familjens enda dotter. Bröllopet varade i tre dagar och gäster från hela Europa var inbjudna. Året efter, 1978, fick paret sin första son Erland, som är namngiven efter Monicas far Erland. Åren därefter föddes deras två andra söner Richard och Michel. – Jag är väldigt lycklig för mina tre söner. Till dem har jag kunnat ge vidare det jag har lärt mig av musiken! säger Ivan med en viss passion i ögat för ordet musik.
Hygien och hälsa
När det gällde hälsan under Ivans barndom berättar han att familjen fick komma till sjukhuset som vilka jugoslaviska medborgare som helst. – Men oftast, om någon blev mindre allvarligt sjuk, fick feber eller huvudvärk, så hade alltid de äldre romska kvinnorna några hemliga knep med örter och dylikt som kunde få en att må bättre, säger han. Hygienen var det inte heller några problem med, då mina nio systrar tvättade våra kläder konstant och badade oss i en stor rostfri balja.
Umgänget med romerna i Serbien och andra delar av forna Jugoslavien var också problemfritt. Det fanns många olika romer i Serbien, såsom kelderash, lovara, arli med flera, men alla kunde hålla sams. Ivan fortsätter att berätta: – När jag väl kom till Sverige och hade gift mig möttes jag av en sorts avståndstagande från min egen grupp, romerna här. För dem var jag annorlunda, inte alls som de. Jag ansågs som en gadjo eller mindre värd. Detta berodde på att det inte fanns så många andra romer från andra länder i Sverige på den tiden, utan enbart svenska romer. ”Tu, temarina,”fick Ivan ofta höra, vilket betyder: ”Du, utlänningen”. Det här pågick under lång tid. Äktenskapet med Monica förbättrade inte detta. Det gjorde de svenska romerna ännu mera svartsjuka och irriterade, eftersom många hade bett om Monicas hand, men fått ett skarpt nej. Trots detta kämpade Ivan vidare både med familjen och musiken. I dag är han mycket populär både bland romer och icke romer. Hans musik har öppnat många dörrar.
Kontakten med skolor och myndigheter här i Sverige är mycket positiv och berikande säger Ivan. När jag ställer frågan hur då, svarar han: – Jag fick ett jobb nästan genast när jag kom till Sverige, och jag blev mottagen med öppna armar av det svenska folket och myndigheterna. Mitt första jobb var i en sockerfabrik i Malmö, men jag kände att detta inte var för mig. Jag drogs till musiken, så jag slutade och blev musiklärare i stället för romska barn i olika skolor i Malmö. Detta är jag än idag, 76 år gammal, och jag vill inte släppa fiolen ur mina händer.
Kultur och religion
– Språket romanés, är en mycket viktig del i vårt liv och samhälle, tycker Ivan. Hemma hos mig talas enbart romanés från den minsta till den äldsta, eftersom jag inte vill att språket och kulturen skall försvinna när vi äldre inte finns kvar. Själv kan jag bemästra åtta språk flytande samt skriva på dessa språk. Även mina söner är språkkunniga, men vi väljer ändå det romska språket i första hand. Nittiofem procent av min tid består av musik, de resterande fem procenten spenderar jag med mina barn och barnbarn samt med min lilla hund Kenzo. Mitt hopp för framtiden är att vår yngre generation skall släppa sin rädsla över att vara romer och istället ta till sig vår kultur och leva stolta i den. Jag har själv gått igenom mycket i många länder, men jag har aldrig dolt att jag är rom.
Ivan går inte i kyrkan. – Det beror på att jag och mina syskon blev illa behandlade av prästerna i kyrkan i Belgrad. När jag var barn och mina föräldrar nyligen hade avlidit, hade vi syskon ingenstans att ta vägen och vi hade ingen mat. Jag vägde knappt 30 kilo och orkade inte klara av dagen. Ändå hade prästerna i den närliggande kyrkan hjärta att kasta ut mig och mina syskon när vi bad om en bit bröd och vatten. Inte nog med det, mina systrar blev slagna av prästerna. Men tron på Gud har jag, jag är ortodox och ber varje dag för mina barn och nära och kära. Vissa romer har gått med i Pingstkyrkan, Jehovas vittnen, Livets ord och så vidare. Jag har alltid sagt att alla har rätt att välja sin Gud. Jag ställer en sista fråga till Ivan: ”Tror du att vi romer och gadjé (icke-romer) kommer att kunna leva tillsammans i god sämja?” Ivan svarar lite skrattande: – Det blir nog svårt, kanske ni ungdomar kommer att få uppleva det. Men om ni får den chansen, glöm aldrig att ni ändå är romer!
Ivan Nikolizsson
Ivan är född 1937 någonstans i Polen, mitt under familjens vandring genom Europas länder. Familjen har sitt ursprung i Ryssland, men Ivans farfar och farbröder lämnade Ryssland strax före ryska revolutionen år 1917. De flesta i Ivans familj lämnade Europa för ett bättre liv i det förlovade landet, Amerika. Ivans farbröder tog sig till Nord- och Sydamerika i början av 1920 – talet och Ivans far ville till varje pris återförenas med sin familj. Men ödet ville annat.
I det dåvarande Jugoslavien träffade Ivans far en ung vacker kvinna, Mira, som levde där med sin familj. De gifte sig och fick elva barn, varav Ivan är den näst yngsta. Av de elva barnen var de första nio flickor, sedan kom Ivan och yngst var brodern Misho.
Familjens planer på att lämna Europa för Amerika blev alltmer avlägsna ju fler barnen blev. Att Ivan föddes i Polen var inget märkligt, familjen var ständigt på resande fot och samtliga syskon föddes i olika europeiska länder. Så var det även generationen före, Ivans far var född i Bresnik i Bulgarien, hans mor föddes i Jugoslavien.
Uppväxt
Ivans uppväxt var inte lätt, han var ett av elva barn och det var ofta svårt att skaffa mat och andra nödvändigheter. Ivans far, Ljubo, var en skicklig hästhandlare och kopparförtennare. Hans mor var en duktig spåkvinna som spådde både bönder och rika kvinnor. Hon kunde tjäna så pass mycket pengar att familjen klarade sig längre perioder. Ibland kunde hon spå en rik kvinna och berätta för henne att mannen varit otrogen. Då skulle den bedragna kvinnan lägga mannens hår under sin kudde när hon sov. Därefter skulle hon ta lite av mannens hår, en guldring och pengar som hon skulle svära en ed över. Håret var viktigt som en anknytning till mannen, ringen stod för äktenskapet och pengarna symboliserade synden. Pengarna skulle brännas upp och ringen smältas ner. Ofta överlät de rika kvinnorna till Ivans mor att bränna pengarna och smälta guldet.
Trots dessa kunskaper inom spådom och hästhandel levde familjen i otrygghet från dag till dag. Många gånger kördes de ut ur byar och städer och förvisades till okända platser, ofta tillsammans med andra romska familjer. Många gånger kom poliser och beslagtog familjens tillgångar utan anledning.
Andra världskriget
1943 var Ivan sex år gammal. Andra världskriget var i full gång och hela Europa stod i lågor. Hans fars hästhandel hade totalt utraderats, mammans spådomskonster var inget som imponerade på trötta och slitna soldater. Nu gällde det bara att överleva kriget. Familjen befann sig sedan några år tillbaka i Jugoslavien, där de levde ett traditionellt romsk liv med en vagn, ett par hästar och några kastruller som enda ägodelar.
Vintern 1943 hade familjen slagit läger i en by utanför Belgrad. Flera andra romska familjer fanns också där. Lägerelden hade knappt fått fäste förrän tyska soldater sprang in i lägret och beordrade samtliga att ställa sig i en rad. Kvinnor, män och barn, alla skulle de stå raka och invänta någon. Vem, visste de inte. Soldaterna började leta efter värdesaker i de romska vagnarna och tälten. De slet av kvinnorna deras örhängen och halskedjor. Männen som försökte hindra soldaterna blev nerslagna.
Tumult uppstod. Kvinnorna fördes åt sidan och männen hölls under uppsikt. Barnen blev kvar i mitten. Inga ord kan beskriva männens, kvinnornas och barnens tankar i det ögonblicket. Plötsligt kom en av soldaterna tillbaka och beordrade en salva skott mot männen. Ivan och hans yngre bror såg sin far falla till marken tillsammans med många andra barns fäder och farbröder. De kunde inget göra. Ivan försökte täcka sin yngre brors ögon, men ljudet från skotten gick inte att dölja.
Soldaterna drog sedan Ivans fars döda kropp framför lägret för att statuera ett exempel och för att skrämma de andra romerna. På grund av den stora sorgen och saknaden avled Ivans mor kort därefter. – Nu var vi elva syskon utan någon som helst hjälp, den äldsta av oss var 22 år, men hon var redan förlovad och skulle strax lämna oss för sin man, berättar Ivan. Från att ha haft både mamma och pappa och nio systrar som hjälpte till med försörjning, matlagning och allt annat var vi plötsligt helt ensamma i världen. Vi var lämnade åt vårt öde.
Skolgång
Kriget tog slut och Jugoslavien var nu ett land med över 200 000 romer. Ivan och hans syskon måste bli vuxna snabbt och de försökte på alla möjliga sätt att bidra till överlevnaden. De äldre systrarna återupptog mammans lukrativa spådomskonst medan Ivan och hans yngre bror skrevs in i skolan. Efter kriget blev det lag på skolgång även för romska barn i Jugoslavien. – Jag älskade min skola! säger Ivan. Varje dag längtade jag efter att vakna och gå till skolan. Då slapp jag springa ärenden åt mina systrar. Skolan låg sju kilometer bort, men de promenerade jag gladeligen varje dag, vare sig det var sol, vind eller snö. Jag kände att skolan var en väg bort från fattigdomen och zigenarlägret. När Ivan fyllde åtta år fick han en fiol i present av sin äldsta syster Gina. Detta var det bästa som hänt Ivan i hans unga liv! Han ville så gärna lära sig spela violin och bli en känd musiker i Belgrad. Då, liksom i dag, var Serbien känt för sina romska musiker och Ivan visste att man kunde försörja sig väldigt bra på musik. Genom musiken skulle han kunna komma vidare i livet, skaffa sig en god ekonomi och hjälpa hela familjen. Så Ivan spelade på sin fiol varje dag och blev med tiden en mycket duktig och ung musiker som underhöll romer på bröllop och fester och gadjé på restauranger. Livet med alla systrarna förändrades så småningom när systrarna en efter en gifte sig och skaffade egna familjer. Till slut var Ivan ensam med sin yngre bror Misho.
Ivan fortsatte att spela fiol och efter några år som restaurangmusiker sökte han till Akademiska musikskolan i Belgrad. Hans glädje var stor när han blev antagen, men tiden i musikskolan blev inte lätt. Han var den ende romske eleven och han kände dagligen av lärarnas diskriminering. ”Ni jävla zigenare kommer aldrig att bli nåt” fick han höra. Tre år senare var han förste violinist i Belgrads Symfoniorkester. – Det hände en del saker under mellantiden också, säger Ivan. Att förlora båda sina föräldrar i så tidig ålder har satt sina spår, men har även stärkt mig som person.
Musiken
Ivans liv var inte enkelt, vägen från lägret till symfoniorkestern krävde hårt arbete. Han spelade mer och mer och ansträngde sig för att kunna försörja sig och sin bror. Under den här tiden blev han mycket populär. Ofta hade han spelningar varje kväll på olika restauranger och hotell. Han lämnade symfoniorkestern eftersom han kunde tjäna mer på en kväll i en restaurang än vad han kunde tjäna på hela månaden i symfoniorkestern. Innan Ivans mor dog hann hon köpa ett mindre hus i Marinkova Bara, ett centralt område i Belgrad, där många romer bodde, och även bor idag. Skillnaden i att ha tak eller inte över huvudet, var som dag och natt, men Ivan saknade sina föräldrar. För att tjäna snabba pengar övertalade Ivan en serbisk ung man att han skulle göra lumpen i dennes namn. Ivan tog alltså värvning i den jugoslaviska armén under en annan mans namn. Förutom de lättförtjänta pengarna fick Ivan en akademisk militärutbildning och kunde även utveckla sin musik i armén. Under den här tiden lämnade Ivans yngre bror Jugoslavien och gifte sig i Österrike. Nu var alltså Ivan helt ensam.
År 1965 blev han inbjuden till Sverige för att spela på ett kryssningsfartyg i Stockholm. Här träffade han flera svenska romer som imponerades av hans musik och han blev nära vän med några polska romer som bodde i Stockholm. De lärde honom att sälja mattor och instrument. Många romska kvinnor försökte gifta sig med Ivan under hans tid i Sverige men Ivan tackade respektfullt nej. Han stannade knappt en månad i Sverige innan han åkte till Tyskland där han fortsatte med matthandel och musik. Det gick tolv år, till 1977, innan Ivan kom tillbaks till Sverige för att spela på ett romskt bröllop i Malmö.
Sverige
På just detta bröllop, år 1977, träffade Ivan sin blivande hustru Monica Caldaras, som var sångerska på bröllopet. De kom att diskutera musik och annat, och kände plötsligt att kemin stämde. Ivan bestämde sig för att besöka Monicas mor för att be om Monicas hand. Mötet med Monicas mor och hennes bror Bernard blev väldigt positivt. Bara några dagar efter mötet fick Ivan svaret att han fick gifta sig med Monica, familjens enda dotter. Bröllopet varade i tre dagar och gäster från hela Europa var inbjudna. Året efter, 1978, fick paret sin första son Erland, som är namngiven efter Monicas far Erland. Åren därefter föddes deras två andra söner Richard och Michel. – Jag är väldigt lycklig för mina tre söner. Till dem har jag kunnat ge vidare det jag har lärt mig av musiken! säger Ivan med en viss passion i ögat för ordet musik.
Hygien och hälsa
När det gällde hälsan under Ivans barndom berättar han att familjen fick komma till sjukhuset som vilka jugoslaviska medborgare som helst. – Men oftast, om någon blev mindre allvarligt sjuk, fick feber eller huvudvärk, så hade alltid de äldre romska kvinnorna några hemliga knep med örter och dylikt som kunde få en att må bättre, säger han. Hygienen var det inte heller några problem med, då mina nio systrar tvättade våra kläder konstant och badade oss i en stor rostfri balja.
Umgänget med romerna i Serbien och andra delar av forna Jugoslavien var också problemfritt. Det fanns många olika romer i Serbien, såsom kelderash, lovara, arli med flera, men alla kunde hålla sams. Ivan fortsätter att berätta: – När jag väl kom till Sverige och hade gift mig möttes jag av en sorts avståndstagande från min egen grupp, romerna här. För dem var jag annorlunda, inte alls som de. Jag ansågs som en gadjo eller mindre värd. Detta berodde på att det inte fanns så många andra romer från andra länder i Sverige på den tiden, utan enbart svenska romer. ”Tu, temarina,”fick Ivan ofta höra, vilket betyder: ”Du, utlänningen”. Det här pågick under lång tid. Äktenskapet med Monica förbättrade inte detta. Det gjorde de svenska romerna ännu mera svartsjuka och irriterade, eftersom många hade bett om Monicas hand, men fått ett skarpt nej. Trots detta kämpade Ivan vidare både med familjen och musiken. I dag är han mycket populär både bland romer och icke romer. Hans musik har öppnat många dörrar.
Kontakten med skolor och myndigheter här i Sverige är mycket positiv och berikande säger Ivan. När jag ställer frågan hur då, svarar han: – Jag fick ett jobb nästan genast när jag kom till Sverige, och jag blev mottagen med öppna armar av det svenska folket och myndigheterna. Mitt första jobb var i en sockerfabrik i Malmö, men jag kände att detta inte var för mig. Jag drogs till musiken, så jag slutade och blev musiklärare i stället för romska barn i olika skolor i Malmö. Detta är jag än idag, 76 år gammal, och jag vill inte släppa fiolen ur mina händer.
Kultur och religion
– Språket romanés, är en mycket viktig del i vårt liv och samhälle, tycker Ivan. Hemma hos mig talas enbart romanés från den minsta till den äldsta, eftersom jag inte vill att språket och kulturen skall försvinna när vi äldre inte finns kvar. Själv kan jag bemästra åtta språk flytande samt skriva på dessa språk. Även mina söner är språkkunniga, men vi väljer ändå det romska språket i första hand. Nittiofem procent av min tid består av musik, de resterande fem procenten spenderar jag med mina barn och barnbarn samt med min lilla hund Kenzo. Mitt hopp för framtiden är att vår yngre generation skall släppa sin rädsla över att vara romer och istället ta till sig vår kultur och leva stolta i den. Jag har själv gått igenom mycket i många länder, men jag har aldrig dolt att jag är rom.
Ivan går inte i kyrkan. – Det beror på att jag och mina syskon blev illa behandlade av prästerna i kyrkan i Belgrad. När jag var barn och mina föräldrar nyligen hade avlidit, hade vi syskon ingenstans att ta vägen och vi hade ingen mat. Jag vägde knappt 30 kilo och orkade inte klara av dagen. Ändå hade prästerna i den närliggande kyrkan hjärta att kasta ut mig och mina syskon när vi bad om en bit bröd och vatten. Inte nog med det, mina systrar blev slagna av prästerna. Men tron på Gud har jag, jag är ortodox och ber varje dag för mina barn och nära och kära. Vissa romer har gått med i Pingstkyrkan, Jehovas vittnen, Livets ord och så vidare. Jag har alltid sagt att alla har rätt att välja sin Gud. Jag ställer en sista fråga till Ivan: ”Tror du att vi romer och gadjé (icke-romer) kommer att kunna leva tillsammans i god sämja?” Ivan svarar lite skrattande: – Det blir nog svårt, kanske ni ungdomar kommer att få uppleva det. Men om ni får den chansen, glöm aldrig att ni ändå är romer!
