”Tro det eller ej, men jag gillar att snickra”
Birgitta Svensson
Birgitta föddes år 1948 i Göteborg. Hon tillhör en resandesläkt.

Barndom, uppväxt och yrke
– Mina föräldrar försörjde sig genom försäljning, berättar hon. De hade egen slip- och koppartillverkning, de sålde strumpor, klockor med mera.
Hon var yngst i en syskonskara på fem. Tre av hennes syskon är döda nu.
Birgitta har många intressen. Hon målar, skriver dikter, gillar att titta på dokumentärprogram och säger:
– Tro det eller ej, men jag gillar att snickra.
Hon berättar att hennes uppväxt var laddad med mycket ångest.
– Det var mycket diskriminering, man fick känna sig som en sämre människa. I skolan fick man höra att man var tavring (tattare), så det var givet att man var en dålig människa. Ibland behövde inte ens ordet användas. Om de frågade: ”Är du kusin till Majja?” så var man ju där ändå. Vi kallade svenskarna för buron.
Under uppväxtåren var inte Birgitta öppen med att hennes familj var romanoa, det vill säga av resandesläkt. Den här bristen på öppenhet skapade slitningar inom familjen.
– Du vet, man höll sig undan från kusiner och sånt. De blev ju självklart irriterade om man inte sa hej till dem på skolgårdar. Men jag och mina syskon ville, till varje pris, inte visa buron, att vi var romanoa. Det var jobbigt.

Musiken
Musiken har alltid varit viktig för resande, säger Birgitta. Själv spelar hon fyra instrument.
– När jag var yngre sjöng jag ganska bra, men det gör jag inte idag. Musiken fungerade dels som ett ljus i mörkret, men också som en försörjning. Hade man det svårt kunde man i varje fall skaffa sig några ören genom att sjunga på gårdarna.
Birgitta lyssnar fortfarande ofta på resandemusik och tillägger:
– Det finns mycket musik av oss resande som inte kallas resandemusik, så som Elvis, visste du att han var romanoa?

Steriliseringarna
Redan som barn kände Birgitta skräck inför steriliseringarna.
– Jag visste om att steriliseringarna förekom. Mina föräldrar berättade inte det för oss barn men det visste jag ändå, små grytor har också öron. Det skrämde oss syskon oerhört, vi visste ju vad det var, att man aldrig skulle kunna få barn och då skulle vi dö ut.

Så steriliseringarna skrämde dig? frågar jag.
– Ja, det gjorde det! Du vet, när jag gick i åttonde klass tänkte jag att om man inte sköter sig, så kan man bli steriliserad. Jag skötte mig genom att inte vara uppkäftig mot någon individ! När man var tonåring fick man vara en A-människa och sköta sig exemplariskt. Vi visste ju att sådana där tvångssteriliseringar fanns, så jag passade mig noga.
Jag frågar Birgitta om hon har någon i släkten eller familjen som blev tvångssteriliserad.
– Nej, inte i den närmaste familjen, men några kusiner och en farbror, annars vet jag inte.
Rädslan för att bli steriliserad försvann inte förrän Birgitta var vuxen.
– När jag själv band mig och fick barn, då försvann rädslan lite. Då hade jag ju fört min art vidare, sedan behövde jag inte bry mig.

Möjlighet att söka hjälp
Birgitta berättar att hennes familj hade det mycket fattigt ibland, men att de inte sökte hjälp. Jag frågar henne varför det var så.
– De var ju dödligt rädda att be om hjälp. Folk svalt, men de var rädda att deras barn skulle tas ifrån dem. Jag tror att de knappt vågade gå till socialen och be om hjälp, då skulle det ske en stor utfrågning, om barn och allt. När jag var yngre hörde jag: ”Ja, men då är det ju bättre att vi tar barnen och placerar dem, då kanske ni klarar er”. Det var myndighetspersonerna experter på, att ta barnen. Därför bad mina föräldrar inte om hjälp, de satt hellre och svalt eller gick ut och tiggde. Rent tiggeri var det, utanför en affär eller något liknande.

I dag
Själv har Birgitta arbetat inom vården. Om sitt liv i dag berättar hon:
– Nu har jag ett gott socialt liv och många vänner genom Jehovas vittnen. Men jag är inte öppen med min bakgrund för allmänheten, jag har ingen orsak till det. Ingen har med det att göra.
– Inte heller mina vänner vet om att jag är resande, de har inte heller något med det att göra, de kan ju titta på sig själva i stället. Ingen människa är bättre än någon annan och jag är den jag är. Jag vet inte om mina barn vet att jag är resande, jag är den jag är! Ingen ska diskriminera mig, jag lever ett mycket bra liv, ett lyxliv till och med! Om man ska se logiskt på det, så existerade vi resande inte på 1960-talet. Då var vi ”utrotade”, då fanns det inga resande. Det gick väldigt fort att få slut på oss. Men vi finns. Vi har alltid klarat oss själva och vi kan inte tacka staten för att vi har kommit in i samhället.
Jag frågar Birgitta hur diskrimineringen som fanns under hennes uppväxt har påverkat resandefolket.
– Många resande är isolerade, tillbakadragna. Få resande är öppna med sin identitet, det är ju inte jag heller. Men jag tror att det kommer att bli bättre.
Plötsligt frågar hon mig hur gammal jag är:
– Drygt tjugo? Men du är ju öppen med att du är resande eller hur? Det är bra, men själv kan jag bara inte vara det. Det är för tungt och jag vill inte behöva gå igenom allt det där jobbiga igen.